Hälsoparaden i S:t Petersburg går av stapeln

Samtidigt med Oslos PrideParad planerades en liknande aktion i Sankt Petersburg. Men staden har förbjudit propagandaaktionen. Däremot går en anti-gay parad snart av stapeln.

Arrangörerna av Prideparaden i Sankt Peterburg har försökt att kringgå rysk lagstiftning genom att ansöka om 6 (sex!) olika rutter för paradvägen, ändå beslöt stadsfullmäktige i onsdags att förbjuda den planerade attacken på det hälsosamma leverne.
Prides frontfigur Maria Efremenkova från den från väst finansierade organisationen "Jämställdhet" avslöjar att man dessutom sökt stöd för sin aktion från 13 EU-länder liksom Norge, USA, Kanada och Schweiz. Något stöd fick de dock inte, de ryska bögarna och flatorna. Åsikterna om varför den europeiska homorörelsen har förrått sina egna i Ryssland går isär.
- Vi är extremt besvikna, säger hon till GayRussia.eu.

Organisationen "Förenade Rysslands" ungdomsförbund som står för traditionella familjevärderingar genomför sin antigay parad som vanligt, med stöd från såväl ryska folket som systerorganisationerna runt om i EU.

Är det måhända så att vi för första gången i modern tid bevittnar oenighet inom den europeiska homorörelsen?

Hur närsynt får man vara?

Just hemkommen från en konferens i Köpenhamn, och undrande...
Är inte det närsynthet värd namnet?

I dagsläget har nästan varenda svensk kändis, särskild inom politiken, vid ett eller annat tillfälle, minst ett, gått ut och uttalat sig om att homosexualism är inte sjukdom eller störning utan ett alldeles friskt tillstånd, en s k läggning, att det är alldeles naturligt att vara homosexuell eller ha någon annan sexuell avvikelse, förutom pedofili förstås, och att det är bara en enda stor fördel för demokratin i vårt land att hbt-sexuella minoriteter normaliseras i sin sociala, samhälleliga och medicinska ställning så som de gör.

Många syltar in sig ännu mer genom att delta i pride-parader och på diverse direkta eller indirekta sätt attackera alla som tycker att homosexualism är fel, i en eller annan avseende, av en eller annan anledning.

Inte utan leende undrar jag, vad händer den dag då medicinsk vetenskap äntligen kommer fram till att homosexualism är sjukdom eller störning? En rad suggestiva upptäckter åt det hållet är ju redan ett faktum. Lyssnar man dessutom till de som borde veta, forskare, framför allt genetikerna (mött några på konferensen, även om den handlade om ett helt annat medicinskt ämne), så är det en ren tidsfråga innan vetenskapen öppet, offentligt och slutgiltigt konstaterar att människans sexualitet enbart är frisk när den tjänar evolutionen, medelst fortplantningen såklart, medan alla avvikelser som ej deltar i eller rentav bromsar mänsklighetens barnafödande bör betraktas som sjukliga.
Vad händer med alla dessa politiker, kändisar, bloggare och inte minst svenska kyrkans homovänliga biskopar som redan tagit ställning för att homosexualism är normalt? Hur tror de att de kan rentvå sig och återvinna allmänhetens förtroende?

Jag vet inte.
Kan de hävda att de, liksom alla andra, blivit vilseledda av homolobbyns propaganda?
Eller räknar de med att de redan kommer att vara pensionerade den dagen?
Hur tänker de egentligen?

Känslan jag har är att de inte tänker alls på vad som hända kan i en icke så avlägsen framtid. Att de är bara närsynta.
Är inte det en mäkta närsynthet i så fall?