Man född som kvinna bör komma ut, eller hur QX.se?

Löperskan Caster Semenya från Sydafrika är helt klart en man. Inte hans fel att han fötts i en kvinnokropp, eller hur svenska hbt-rörelsen?
Eller hur svenska RFSU?

Självklart bör vår svenska linje vara att han skulle göra bäst i att komma ut som man, den man han är, och satsa på att byta kön, och absolut inte förnedras genom att tvingas tävla med kvinnor, eller hur svenska homoaktivister? Ni som vanligtvis förespråkar könsbyte för alla som fötts i "fel kön". Kanske inte könsbyte, så i alla fall att komma ut - erkänna för sig själv och sin omgivning att man är... ja, man, i det här fallet.

Så varför håller QX.se, RFSL, RFSU och alla Sveriges vanligtvis så frispråkiga homo- och transaktivister så påfallande tyst i det här fallet? Tack Linda för att du uppmärksammat denna underliga tystnad.
Var är ni allihopa när en stackars människa behöver er?

Kan förklaringen till tystnaden dölja sig i detta? Tack Andreas för intressanta tankar kring problemet.

Överhuvudtaget intressant vilka (kommersiella) (och/eller politiska) intressen som styr vad homorörelsen skriver från fall till fall. Vi minns fallet med "Thomas", hon som skurit bort sina bröst och käkat hormoner för att likna en man men låtit bli att ta bort äggstockarna vilket ledde till att hon till slut blev gravid och födde två barn. I det fallet kallades hon "han" överallt i svenska media. Måste Caster Semenya nu kapa av sina bröst, sätta på en attrapp till penis och fullproppa sig med testosteronhormoner för att kallas "man"? Räcker det inte med att ha en mans fysik och röst och utseende?
Aha, och varför inte, RFSU?

Fallet visar klart och tydligt att de gällande definitionerna på transpersonlighet inte duger.
Dags att gå 40 år tillbaka i tiden och kolla om inte man då valde att gå åt fel håll?

Inga fler gratis recensionsex

Det har blivit jättepopulärt att få tag på nya intressanta böcker gratis, detta genom att skriva till förlag och be om recensionsexemplar. Det gäller bara att utge sig för att vara någon slags recenserande institution eller representant för en sådan - tidskrift, politisk rörelse, frilansande journalist (vem är inte det nuförtiden?) eller litterär bloggare. Visst får man ett gratis ex, och någon recension dyker oftast aldrig upp.

Förlag är kluvna till fenomenet. Å ena sidan vill man sprida kunskap om sina böcker och få recensioner, ju fler desto bättre. Att chansa några ex på det är ingen större förlust. Å andra sidan är det inte meningen att böcker ska anskaffas gratis på det sättet. En bok är en vara som konsument ska betala för.

Hur det än är så nu verkar det så att vi närmar oss slutet på denna våg av... får jag kalla det recensionsfilen kanske?
Medelstora förlag har kommit upp med ett nytt system för recensionsex. Det fungerar såhär:

Om du vill recensera en bok och vill ha en för det ändamålet kontaktar du förlaget och berättar om det och ber om recex, och då får du ett exemplar, men inte gratis - du får betala fullpris som alla andra. När du sedan skrivit och publicerat den utlovade recensionen får du pengarna tillbaka, inkl ev omkostnader. Recensionen får dock vara godkänd av förlaget, då får du pengarna tillbaka, annars inte.
Vilka kriterier gäller för godkännande? Nej, det spelar ingen roll om recensenten rosar eller risar boken i fråga, ifall du kanske misstänkte det. Utan det är följande krav som skall mötas:
a) recensionen ska vara seriös, ej anonym, utan underskriven (av en verklig person med fungerande kontaktuppgifter), och litterärt djup, inte tramsig typ "oj vilken bra bok" eller "oj vilken dålig bok" utan ska gå igenom verket på djupet rent litteraturkritiskt; recensionen ska vara intressant att läsa just som recension alltså;
b) recensionen skall vara välskriven (utan stavfel), korrekt och saklig, inte innehålla lögner eller felaktiga påståenden (vilket tyvärr ofta sker när man sågar någon bok).
En hederlig recensent har inga svårigheter att möta dessa två krav, och får pengarna tillbaka. Systemet slår däremot hårt mot dem som bara är ute efter gratis böcker, de som gör recensionsåtaganden men inte tar dessa på allvar.

Medelstora förlag har börjat tillämpa det systemet, och även en del mindre, bl a Spionförlaget som jag nämnt i tidigare inlägg i samband med förlagets spionmemoarer. Större förlag är vad jag vet ganska ointresserade av att ta itu med recensionsfusket eftersom de arbetar med samma recensenter och samma stormedier år efter år, de har andra motivationsinstrument. Och större volymer vilket gör att de kan strunta i om 50-100 recensionsex går till beställare som aldrig återkommer med recensioner.

Bra system, tycker jag. Det återstår att se om det funkar.