Ni vet det där när man delar in i lag. Det där som alltid handlar om
att någon blir utanför. Det som många ofta drar fram som ett
plågsamt
minne, i samband med mobbing.
Hur jobbigt det var att stå där medan de som
utsetts till ledare obönhörligt närmade sig kvoten.
Det spelade liksom
ingen roll hur den som inte lämpade sig försökte
räkna och förutse
möjligheten att för någon gångs skull få vara med.
Platserna räckte liksom
aldrig till.
På något märkligt sätt så var det som om att
förutsättningarna ändrades varje gång. Var det inte antalet spelare så var det
själva spelet som ändrade sig.
Det som ena gången var väldigt viktigt
spelade inte någon som helst roll nästa gång.
Som bortvald är det inte
ovanligt att man efter ett tag börjar se
avsikter bakom rationella
förklaringar. Det sätt på vilket majoriteten beskriver hur människor stöts ut.
Efter ett tag börjar man också förakta spridda kommentarer som till exempel:
"Vad taskigt. Nästa gång kanske"? Eller: "Ja, jag skulle ha
valt dig om
jag hade fått bestämma"
Det faktiska antalet hemlösa i Sverige har bara
ökat och ökat i över 40 år, detta oavsett vilken färg det är på det politiska
laget.
Detta även om du lär dig att räkna på olika sätt. Och även om du
äger förmågan att förklara varför det som aldrig kommer att hända kostar över en
miljard om året, bara i stockolm så kommer det alltid att finnas ett antal
människor där utanför.
Hemlösa människor ses ofta som en egen sorts
grupp av den övriga
befolkningen. Men riktigt så enkelt är det inte.
Egentligen skulle nästan vem som helst kunna hamna där, ja "nästan" alltså.
Men bara för att få en liten "hint".
Om du till exempel vore en
ensamstående förälder. Och låt säga att du råkar ut för en händelse. Kanske en
anhörig som dör eller en före detta partner bankar på din dörr om nätterna.
Då är inte steget stort.
Enligt senaste forskning av 40.000
hushåll så beror 85 % av dessa
vräkningar på för sent inbetalda eller
obetalda hyror. Och det kan räcka med en vecka.
Efter en vecka påbörjas
ett förfarande.
Husägaren lämnar in en avhysningsförfrågan till
socialtjänsten.
Socialtjänsten skriver därefter ett brev till dig där du
anmodas höra av
dig. Befinner du dig då i sorg eller lever under press kan
det vara lite knepigt att passa telefontiden. Ni vet den tid då det tutar
upptaget
mellan nio och halvtio hos den myndighet som ska finnas där för dig
att hjälpa.
I brist på kommunikation förlorar du din bostad. Ansvaret ligger
hos dig.
Och Idag behövs det som sagt inte mycket. Det kan räcka med att
du
spelar för hög musik, att du spolar eller diskar efter tio på kvällen för
att riskera att förlora din lägenhet.
Så var glad om du inte har alltför
nitiska grannar när du hamnar i
kris. För stöd är verkligen ingen
självklarhet.
Men när du väl blir av med kontraktet. Då sätts resurserna
in.
I Sverige finns det enligt Ulla Beijer (FoU) runt 900 organisationer
och cirka 30 000 avlönade "hemlösahjälpare" som ägnar sig åt diverse
livsuppehållande åtgärder.
Upp mot tjugotusen hemlösa lotsas och coachas
fram och tillbaka mellan kontroll och medömkan.
Och vad vi än har fått
för bild av deras möjligheter så är det ytterst
få som kommer ur sin
hemlöshet när de en gång har hamnat där.
Varje hemlös kostar c:a
sexhundra tusen kronor per år, multiplicera det med den officiella siffran
sjuttontusen åttahundra. Vad blir det? Enligt min miniräknare blev det Tio
miljarder sex hundra åttio miljoner
kronor.
Det är vad det kostar om
året att hålla kvar människor i den HÄR
sortens utanförskap.
Eller
vi kan också säga att:
Det är vad vissa människor tjänar på andras hemlöshet
och fattigdom. För vi kanske också ska vara uppriktiga med att, är man rik blir
man inte hemlös lika lätt.
Elva miljarder kronor skulle räcka till
tiotusen lägenheter, i alla fall enligt min miniräknare.
Alltså, jag ser ingen koppling till Almedalen som mitt inlägg handlade om.
Och så överhuvudtaget, är man ett svin om man inte bryr sig om hemlösa i Sthlm ett dugg?
