NATO:s bombningar ökar stödet för Gaddafi

I hela Mellanöstern är man sedan länge medveten om USA:s hemliga agenda, att få kontroll över så mycket olja som möjligt, att säkra sina oljebehov för decennier framöver. Det är ingen hemlighet att de flesta oljeländer inte är USA-vänliga, milt sagt. Ryssland, Colombien, arabvärlden... Händer det en större politisk eller militär konflikt kan dessa oljeproducenter strypa USA:s oljeleveranser och förstöra USA:s oljeberoende ekonomi. Man kan säga att USA idag är i händerna på OPEC och dess medlemmar, av vilka de flesta inte gillar USA:s politik och stormaktsfasoner.
Därför händer det: Kuwait, Irak, hot mot Iran, och nu Libyen. Ständiga militära aktioner, alltid med populistiska förevändningar som allt färre tror på.

Moammar Gaddafi har gjort mycket för sitt folk under sina nästan 40 år som landets ledare. Libyen är en makt på världsscenen att räkna med. Libyen syns, hörs och tas hänsyn till. Välståndet i landet har ökat ständigt, även om nyckeltalen reser sig från låg nivå och även om de ännu inte nått de nivåer som vi i i-länderna anser någorlunda hyfsade.
Västerländska medier har aldrig skrivit det, men stödet för Gaddafi är enormt i hela landet.
Och nu ökar det tack vare NATO:s våldsamma attacker, hänsynslösa bombningar i vilka oskyldiga kvinnor och barn dödas.

Anorexi och politik

Så här skriver en person intagen på klinik. Anonymt.

"Det där suget satt kvar länge. Det var faktiskt riktigt jobbigt på avdelningen, men det vågade jag inte säga till någon, för jag skämdes så mycket. Men att det inte gick att äta godis där. Att det var naturell yoghurt, mackor och lagad mat. Och jag gick omkring och tänkte "godis godis godis" som en desperat missbrukare.
Första veckan var ångesten för stark. Och skammen för stor. Men andra veckan så köpte jag faktiskt choklad när jag åkte hem för att sova. Och åt på kvällen. Utöver. Eftersom jag inte missade en enda måltid på avdelningen, jag var bara hemma över natten. Jag kände mig så dålig och hemsk och som att jag fuskade. Som att jag inte var sjuk på riktigt, eftersom jag kunde äta godis utöver det jag var tvungen att äta på avdelningen.
Nu önskar jag verkligen att jag hade vågat prata om det med min kontaktperson. Hur jobbigt det faktiskt var. Kunnat bli lugnad med logiska förklaringar. Antagligen kunnat få höra att det var okej. Men nej, jag skämdes så mycket, jag försökte att inte tänka på det alls.
När jag blev utskriven och åkte till pappan och sambon så var det jul. Vi åt godis varje dag. Men jag var nog den som ville ha mest. Som såg till att det alltid fanns hemma. Och jag skämdes och skämdes och skämdes..."

Vem är ansvarig för det fruktansvärda misslyckandet?