Alldeles bedårande

QUIZ: Vem har skrivit detta?

NATO:s bombningar ökar stödet för Gaddafi

I hela Mellanöstern är man sedan länge medveten om USA:s hemliga agenda, att få kontroll över så mycket olja som möjligt, att säkra sina oljebehov för decennier framöver. Det är ingen hemlighet att de flesta oljeländer inte är USA-vänliga, milt sagt. Ryssland, Colombien, arabvärlden... Händer det en större politisk eller militär konflikt kan dessa oljeproducenter strypa USA:s oljeleveranser och förstöra USA:s oljeberoende ekonomi. Man kan säga att USA idag är i händerna på OPEC och dess medlemmar, av vilka de flesta inte gillar USA:s politik och stormaktsfasoner.
Därför händer det: Kuwait, Irak, hot mot Iran, och nu Libyen. Ständiga militära aktioner, alltid med populistiska förevändningar som allt färre tror på.

Moammar Gaddafi har gjort mycket för sitt folk under sina nästan 40 år som landets ledare. Libyen är en makt på världsscenen att räkna med. Libyen syns, hörs och tas hänsyn till. Välståndet i landet har ökat ständigt, även om nyckeltalen reser sig från låg nivå och även om de ännu inte nått de nivåer som vi i i-länderna anser någorlunda hyfsade.
Västerländska medier har aldrig skrivit det, men stödet för Gaddafi är enormt i hela landet.
Och nu ökar det tack vare NATO:s våldsamma attacker, hänsynslösa bombningar i vilka oskyldiga kvinnor och barn dödas.

Anorexi och politik

Så här skriver en person intagen på klinik. Anonymt.

"Det där suget satt kvar länge. Det var faktiskt riktigt jobbigt på avdelningen, men det vågade jag inte säga till någon, för jag skämdes så mycket. Men att det inte gick att äta godis där. Att det var naturell yoghurt, mackor och lagad mat. Och jag gick omkring och tänkte "godis godis godis" som en desperat missbrukare.
Första veckan var ångesten för stark. Och skammen för stor. Men andra veckan så köpte jag faktiskt choklad när jag åkte hem för att sova. Och åt på kvällen. Utöver. Eftersom jag inte missade en enda måltid på avdelningen, jag var bara hemma över natten. Jag kände mig så dålig och hemsk och som att jag fuskade. Som att jag inte var sjuk på riktigt, eftersom jag kunde äta godis utöver det jag var tvungen att äta på avdelningen.
Nu önskar jag verkligen att jag hade vågat prata om det med min kontaktperson. Hur jobbigt det faktiskt var. Kunnat bli lugnad med logiska förklaringar. Antagligen kunnat få höra att det var okej. Men nej, jag skämdes så mycket, jag försökte att inte tänka på det alls.
När jag blev utskriven och åkte till pappan och sambon så var det jul. Vi åt godis varje dag. Men jag var nog den som ville ha mest. Som såg till att det alltid fanns hemma. Och jag skämdes och skämdes och skämdes..."

Vem är ansvarig för det fruktansvärda misslyckandet?

Svensk moral på export?

Så här skriver en rad debattörer i dagens SvD:

Margareta Winberg och Anna Hedh skriver på Brännpunkt 14/12 att de ”tar
strid mot sexhandeln i Europa”. De vill framhäva vår svenska sexköpslag som
något som vi absolut måste exportera till hela EU, utifrån antagandet att
sexarbete alltid skadar både individ och samhälle. De tycks anta att svenskar
alltid vet bättre än alla andra, och framför allt har högre moral.
Att
exportera den svenska sexköpslagen till EU är lyckligtvis ett omöjligt projekt.
De andra medlemsstaterna kan nämligen se skillnad mellan frivillig sexhandel och
trafficking. Det medlemsländerna nu kommit överens om är att ”redovisa de
åtgärder som de vidtar för att kriminalisera den som medvetet köper sexuella
tjänster av ett människohandelsoffer”.
Det Winberg och Hedh säger i sin
artikel stämmer inte alls. De gör i sin artikel allt de kan för att ta åt sig
äran, och antyder att svensk politik har stort inflytande över EU. De har
dessutom fräckheten att antyda att motståndet mot svensk sexlagstiftning i
övriga Europa skulle vara på grund av att de övriga europeiska politikerna och
tjänstemännen själva nyttjar sexarbetares tjänster – en argumentation som är på
en skandalöst låg nivå.
Winberg och Hedh blandar medvetet ihop begreppen
sexarbete och trafficking, och påstår att trafficking är mer ovanligt i Sverige
på grund av vår restriktiva sexköpslagstiftning. Sanningen är att främsta
orsaken är stora skillnader i levnadsstandard, och att trafficking främst riktar
sig mot de platser där det finns mest pengar. Trafficking är illegal migration
och slavarbete, ofta under omänskliga förhållanden. Denna slavhandel omfattar
allt från städning och byggnadsarbete till bärplockning och sexarbete.
Sexköpslagen har ingen bäring på dessa aktiviteter alls, eftersom den bara
reglerar frivilliga transaktioner. Att sälja sexuella tjänster är något som de
allra flesta professionella sexarbetare gör fullt frivilligt. Sexuellt tvång,
våldtäkt och slavhandel är redan förbjudet och regleras av annan lagstiftning.
Winberg och Hedh utgår också från att sexköp alltid handlar om män som köper
sex av kvinnor, men bland yngre sexsäljare i Sverige är männen i majoritet.
Denna verklighet vill Winberg och Hedh över huvud taget inte se, eftersom det
strider mot deras radikalfeministiskt ideologiska ställningstaganden.
När
politiker medvetet vilseleder sin omgivning genom att blanda ihop oförenliga
begrepp, och dessutom ignorerar rena fakta, så blir politiken godtycklig och gör
mer skada än nytta.

Undertecknat av:
CAMILLA LINDBERG, f d riksdagsledamot för Folkpartiet
ALEXANDER BARD, Liberaldemokraterna
HELENA VON SCHANTZ, ordförande Liberala Kvinnor, Östergötland
CARL JOHAN REHBINDER, sexualupplysare
MALIN WESTBERG, konstnärlig ledare Teater Olydig

Man kan hålla med. Typiskt svenskt att försöka exportera sin självgodhet.
Bara det att jag undrar, försvarar debattörergänget prostitution kanske bara för att de själva säljer sextjänster som Alexander Bard?

Problemet är varken SD eller hyckleriet

Så här skriver Angela Renholm på Svart och Vitt:

En intagen på anstalt arbetar i verkstad 8 timmar om dagen och får 10 kronor i timmen (källa: Kriminalvården) för samma jobb som en "vanlig" arbetare erhåller 150 för. Har en intagen inte lika värde som människa?
Ett par där bägge har Downs syndrom får enligt lag inte adoptera barn. Är de mindre värda som människor?
Raul Wallenberg hyllas stort världen över för att han smugglat judiska flyktingar ur Ungern. Amir Heidari som smugglar flyktingar ur Iran får fängelsestraff i Sverige. I princip samma gärning/hjältedåd, men vårt samhälle bedömer dem diametralt olika. Är detta ett uttryck för människors lika värde?
Människor har inte alls lika värde i Sverige.
Det är bara ett slagord som används i populistisk propaganda och som bara naiva fortfarande kan tro på.
Sverigedemokraterna tågade ur ut Storkyrkan i protest mot vårt samhälles dubbelmoral och skenande hyckleri. Tro vad ni vill om SD:s politik, men i det här fallet gjorde de rätt.

Håller vi med?
Varför inte, men problemet är inte SD. Problemet är att vi låter sverigedemokraterna ständigt finnas på framkanten vad gäller kampen om ett och annat i samhället. Varför tillåts de ta upp sådant som andra partier kunnat ta upp när som helst?
Jag kan slå vad att SD kommer att få över 10% i nästa val.

Hemlösa och Almedalen

Fick en låååååång kommentar från en som säger sig heta Rolf Nilsson, en som tycks arbeta för hemlösa i Stockholm vad jag förstått. Så här skriver han:

Ni vet det där när man delar in i lag. Det där som alltid handlar om
att någon blir utanför. Det som många ofta drar fram som ett
plågsamt
minne, i samband med mobbing.
Hur jobbigt det var att stå där medan de som
utsetts till ledare obönhörligt närmade sig kvoten.

Det spelade liksom
ingen roll hur den som inte lämpade sig försökte
räkna och förutse
möjligheten att för någon gångs skull få vara med.
Platserna räckte liksom
aldrig till.

På något märkligt sätt så var det som om att
förutsättningarna ändrades varje gång. Var det inte antalet spelare så var det
själva spelet som ändrade sig.
Det som ena gången var väldigt viktigt
spelade inte någon som helst roll nästa gång.

Som bortvald är det inte
ovanligt att man efter ett tag börjar se
avsikter bakom rationella
förklaringar. Det sätt på vilket majoriteten beskriver hur människor stöts ut.
Efter ett tag börjar man också förakta spridda kommentarer som till exempel:
"Vad taskigt. Nästa gång kanske"? Eller: "Ja, jag skulle ha
valt dig om
jag hade fått bestämma"

Det faktiska antalet hemlösa i Sverige har bara
ökat och ökat i över 40 år, detta oavsett vilken färg det är på det politiska
laget.

Detta även om du lär dig att räkna på olika sätt. Och även om du
äger förmågan att förklara varför det som aldrig kommer att hända kostar över en
miljard om året, bara i stockolm så kommer det alltid att finnas ett antal
människor där utanför.

Hemlösa människor ses ofta som en egen sorts
grupp av den övriga
befolkningen. Men riktigt så enkelt är det inte.
Egentligen skulle nästan vem som helst kunna hamna där, ja "nästan" alltså.

Men bara för att få en liten "hint".
Om du till exempel vore en
ensamstående förälder. Och låt säga att du råkar ut för en händelse. Kanske en
anhörig som dör eller en före detta partner bankar på din dörr om nätterna.

Då är inte steget stort.

Enligt senaste forskning av 40.000
hushåll så beror 85 % av dessa
vräkningar på för sent inbetalda eller
obetalda hyror. Och det kan räcka med en vecka.

Efter en vecka påbörjas
ett förfarande.

Husägaren lämnar in en avhysningsförfrågan till
socialtjänsten.
Socialtjänsten skriver därefter ett brev till dig där du
anmodas höra av
dig. Befinner du dig då i sorg eller lever under press kan
det vara lite knepigt att passa telefontiden. Ni vet den tid då det tutar
upptaget
mellan nio och halvtio hos den myndighet som ska finnas där för dig
att hjälpa.
I brist på kommunikation förlorar du din bostad. Ansvaret ligger
hos dig.

Och Idag behövs det som sagt inte mycket. Det kan räcka med att
du
spelar för hög musik, att du spolar eller diskar efter tio på kvällen för
att riskera att förlora din lägenhet.
Så var glad om du inte har alltför
nitiska grannar när du hamnar i
kris. För stöd är verkligen ingen
självklarhet.

Men när du väl blir av med kontraktet. Då sätts resurserna
in.

I Sverige finns det enligt Ulla Beijer (FoU) runt 900 organisationer
och cirka 30 000 avlönade "hemlösahjälpare" som ägnar sig åt diverse
livsuppehållande åtgärder.
Upp mot tjugotusen hemlösa lotsas och coachas
fram och tillbaka mellan kontroll och medömkan.

Och vad vi än har fått
för bild av deras möjligheter så är det ytterst
få som kommer ur sin
hemlöshet när de en gång har hamnat där.

Varje hemlös kostar c:a
sexhundra tusen kronor per år, multiplicera det med den officiella siffran
sjuttontusen åttahundra. Vad blir det? Enligt min miniräknare blev det Tio
miljarder sex hundra åttio miljoner
kronor.
Det är vad det kostar om
året att hålla kvar människor i den HÄR
sortens utanförskap.

Eller
vi kan också säga att:
Det är vad vissa människor tjänar på andras hemlöshet
och fattigdom. För vi kanske också ska vara uppriktiga med att, är man rik blir
man inte hemlös lika lätt.

Elva miljarder kronor skulle räcka till
tiotusen lägenheter, i alla fall enligt min miniräknare.

Alltså, jag ser ingen koppling till Almedalen som mitt inlägg handlade om.
Och så överhuvudtaget, är man ett svin om man inte bryr sig om hemlösa i Sthlm ett dugg?

Almedalen: Vem bryr sig?

Folk på en gata i Visby fick se Almedalens program för nästa 2 dagar och sagt sitt om huruvida de bryr sig och i så fall hur mycket:


Onsdagen den 7 juli

Kl: 12:00-12:30 "Fattigdom och social utestängning även i världens rikaste länder"
Joakim Palme, professor i statskunskap och VD för Institutet för framtidsstudier presenterar en bild av den rika delen av världen som vi ogärna talar om.
Andelen tillfrågade som bryr sig: 3%

Kl:12:30-13:00 "Den svenska arbetslöshetsförsäkringens förfall"
Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, presenterar konsekvenserna av de allt högre trösklarna för att komma in i A-kassan.
5%

Kl: 14:00-14:30 "Låt inte kampen mot fattigdom bli en kamp mot de fattiga!"
Hans Swärd, professor Socialhögskolan vid Lunds Universitet, visar på att fattigdomsfrågan är fylld av mytbildning och att det finns en uppenbar risk att grundläggande rättigheter bagatelliseras för fattiga grupper.
2%

Kl: 16:00-16:30 "De mest utsatta"
Marika Markovits, direktor Stockholms Stadsmission talar om de mest utsatta Sveriges Stadsmissioner möter i sitt dagliga arbete. Vad bör och kan göras?
11%

Torsdagen den 8 juli

Kl: 12:00-12:30 "Glasögon eller semester?"
Lena Holm, Generalsekreterare Majblommans riksförbund och ambassadör för temaåret talar om de vardagsdilemmor som barn i fattiga familjer upplever. Fakta kommer att varvas med barns upplevelser.
17%

Kl: 13:00-13:30 " Hemlöshetens retorik"
Rolf Nilsson, Föreningen Stockholms hemlösa, talar om att något måste göras åt hemlösheten, men det är mycket snack och liten verkstad. Finns det verkligen en vilja i samhället att se till att alla har tak över huvudet?
10%

Kl: 14:00-14:30 "Vad vet riksdagsledamöterna om att vara ensamförälder?"
Helene Sigfridsson, generalsekreterare Makalösa Föräldrar och ambassadör för temaåret presenterar färska siffror på vad riksdagsledamöterna bör göra för att förbättra ensamföräldrars ekonomi.
4%

Case closed.